Bröllop

Tänkte att årets första inlägg bara ska vara fint, innehålla vackra bilder på två människor som står mig väldigt nära. Min bästa vän Nadja och hennes numera make, Mathias. Igår så gifte dem sig lite i hemlighet, men jag, Louise, min lillasyster och deras närmsta släkt visste om det. Lillasyster Erica förevigade allt och jag och Lollo var vittnen. Det var fint och det var vackert. Älskar dessa människor och deras lilla son Ville. De är precis så som man vill att människor ska vara. Är glad att jag fick vara med dem på deras dag och vill visa er lite foton som Erica (lillasyster) tog ifrån bröllopet. Ett stort grattis och all kärlek till familjen Tervo!

Det var även roligt att få träffa både Nadjas och Mathias släkt. Föräldrar, syskon och hundar som man tidigare bara hört talas om eller träffat som allra snabbast. Människor som format mina vänner till dem som de är just nu, här idag. Sådant är alltid spännande, se vad som gjort och format en människa som står en nära. Njut av bilderna, de gjorde jag.

 

brbr

Sommaren lider emot sitt slut och hösten mot sin början. Det gör mig ingenting att sommaren börjar ta slut och hösten tar vid, då hösten är min bästa årstid. I alla fall första halvan av den. Luften är hög och lätt att andas, färgerna i naturen helt otroliga och värmen är mer i min smak än vad den är på sommaren. Så det är med viss längtan som jag ser på tiden som är på väg. Samtidigt så fyller jag år i oktober och det är min första födelsedag som jag har utan en pappa. Det är konstigt. Det är fel. Pappa ska ju vara där när man fyller år. I alla fall i telefonen. Så har det ju alltid varit, men så kommer det aldrig att vara igen. Man kommer att gå igenom många ”för första gången utan pappa” nu ett år framöver. Vissa saker kommer säkert gå smidigt och vissa saker kommer nog vara helt tokigt svåra att klara av. Det är inte lätt att skapa sig nya traditioner när man måste skapa dom och man inte gör det för att man vill. Lilla pappa. Nu har det gått typ 2,5 månad sedan han dog. Tänker på honom flera gånger varje dag. Saknar honom ständigt. Många tankar har man och jag kan bli arg/ledsen och tom när jag tänker för mycket på det. Ingen pappa som kommer få bli morfar om jag får barn, ingen pappa som kan vara med om man gifter sig någon gång, ingen pappa som hjälper en med allt som han hjälp mig med genom alla år… ingen pappa att diskutera med eller kolla på roliga tv-program med. Usch. Det är så sorgligt och så orättvist. 

Nu har vi bara bouppteckningen kvar som är ett ”måste”. Begravningen är avklarad och även urnsättningen. Den var liten och privat och alldeles lagom. Det var bara mamma, mina systrar, Louise och hunden Kenzo. Samt vaktmästaren till kyrkan. Vi pussade den fina urnan och sa hejdå till pappa en sista gång. Vackert och sorgligt  på samma gång. Måste hela tiden påminna mig om att han inte har ont mer och att han har det bättre nu än hur det var för honom sista tiden. Men det är fortfarande så ofattbart och så svårt. Vill ju inte ha ett liv utan min pappa, men nu är det om det är och man måste lära sig att leva livet så som det ser ut nu. Självklart så kommer det bli bättre, det vet jag också. Men just nu är det en jobbigare period igen. Vet inte varför, men det är det.

Semester

Halva semestern har gått. Halva är kvar. Ganska så illa att man känner att ”gaaah, semestern är ju sluuuuuut nu”, trots att det då faktiskt bara har gått två av fyra veckor. Man borde helt klart få ha lite mer semester än dessa fyra veckor. Första veckan får åt av att slappna av och komma in i ett ”semestermood”,  andra veckan börjar man kunna njuta av att man är ledig, tredje vecka har man lite små ångest av att semestern snart är slut och fjärde veckan så är man redan inne i jobb-tänket för att man vet att man snart ska vara tillbaka på jobbet igen. Som tur är så har jag ett jobb där jag trivs väldigt bra och det känns helt okej att komma tillbaka dit, både med jobbet i sig, kollegor och klienter. Det är skönt. Men visst, det är skönt att vara hemma och bara dona med allt och ingenting. Om det så är att man sitter i en soffa en hel dag och bara slappar och kollar på skräptv. Men, men… det är som det är med det svenska semestersystemet helt enkelt. Det kunde ju vart mycket sämre. Så är glad att det är som det är också. Under de två första veckorna så har vi vart en del nere på västkusten, till först var vi nere hos mamma i Varberg. Jag, Louise, båda hundarna och båda katterna och tro det eller ej. Men det gick hur bra som helst att ha med allihop! Så roligt! Vi åt pizza vid havet, vi (de andra) badade (för mycket tång för min del.. tyvärr), vi var ute på loppisar, vi var vid Tre Toppar och åt glass, slappade hemma och promenerade och badade med hundarna. Sen åkte vi upp till Kungälv-Koön och var vid Lollos husvagn i nästan en vecka. Hur mysigt som helst. Åt grillat, va och badade, grejade i hennes lilla trädgård, satt på en klippa och pratade och tittade ut över havet sent på natten. Lollos pappa hjälpte oss att bygga världens kattbur till katterna, så de kunde vara inne i husvagnen och gå ut i förtältet som de ville och de älskade det! Underbart att se! Glada små svarta katter.

Nu har vi vart hemma i Sthlm en sväng och det har vart Pride. Alltid en uppskattad återkommande händelse varje år. Lite föreläsning, lite gå runt i parken och kolla in både folk och olika stånd, lite kollade på burleskshow, hänga i vip:en, gå på fester och i paraden. Precis så som det ska vara, även om vi hade en väldigt lugn Pride i år. Men det var rätt skönt det också måste jag säga. I paraden gick även min lillasyster med. Så roligt! Det gjorde mig glad att hon ville stötta och visa vad hon tyckte om hela hbtq. Hon fick en pin av mig som hon hade på sig där det stod ”I ❤ my lesbian sister”. Fint va de! Med oss gick även min fina vän Nadja och då så klart min bästaste lilla Ville och Ericas kompis Pelle gick också med oss.

I morgon är det torsdag och dags att kolla upp tummen igen. Ramlade en gång vid husvagnen, men hoppas att de inte krånglade till det alldeles. Men ska bli intressant att se vad kirurgen säger. Tummen känns inte helt 100, men sen om de beror på om huruvida den fortfarande är alldeles trasig eller om det handlar om att det tar tid för den att läka ihop, det vet jag inte. Återstår att se. Efter läkarbesöket så blir det att åka ner till västkusten igen och det ska bli skönt! Trivs där nere, även om jag aldrig skulle kunna bosätta mig där igen.

Nu ska jag sätta mig på tradera och kolla lite. Fönstershoppa online är aldrig fel!

En månad och lite till.

Ja, så lång tid har det gått nu. En månad och lite till sedan pappa åkte till himlen. Helt galet egentligen… det känns som om det hände typ igår och på samma gång känns det som att det hände för hur många månader sedan som helst. Känslorna är fortfarande väldigt blandade för mig, men tror att det är så som det funkar just nu och som det måste få vara. Lägger inte ner tid och energi på att analysera på huruvida det är ”rätt eller fel” känslor man känner. Har vart otroligt sjukt trött däremot. Enda sen begravningen var, det har jag kollat upp och googlat lite på. Fullständigt normalt. Jag följer min mall alldeles ordentligt i sorgearbetet. Kroppen lägger ner all energi på att jobba med sorgen, att man blir otroligt trött och de kan stanna kvar så i flera flera månader. Men då kan jag släppa det med och inte grubbla mer på det. Annars så pendlar jag mellan att vara lugn, glad att pappa inte har ont, till väldigt ledsen och gråtig, eller så är jag arg inombords för att jag tycker att det är så orättvist att en man som pappa fick lämna detta livet alldeles för tidigt. Jag har börjat jobba igen och kommer sammanlagt hinna jobba två veckor innan semestern, kändes bra att göra det och de på jobbet vet alla vad som hänt. Både personal och klienter. Så det har funkat fint. Var ledsen på jobbet i söndags, hade en sådan dag då att jag grät redan på väg till jobbet, i bilen, klockan 07.15… varför vet jag inte. Det bara kom… och sen fortsatte den dagen så, massa ledsamhet och ångest.. Dock självklart inte så att någon av de boende märkte något av det!

Pappas begravning har vart nu, skönt att det är avklarat. Den var väldigt vacker och ljus på något sätt. Vi hade ordnat så att vi i familjen kom en timme före alla andra och sa hejdå till pappa och la våra handbuketter på kistan och så där. Det var skönt att man kunde göra på det viset, då jag var så jävla rädd för hela den här grejen. Döden och allt som hör den till är en av mina värsta grejer… Men hade otroligt stöd av min älskade Louise som inte lämnade min sida en sekund, av mina väldigt fina systrar och självklart av min underbart starka och fina mamma. Skulle inte klarat av det här utan någon av er och är så tacksam. Sen självklart så finns all släkt där och stöttar, kramar och pratar med en. Det är också skönt. Det kom runt 125 st till lilla kyrkan och man fick verkligen se hur omtyckt lilla pappa varit under sin tid på jorden. Tror det kom in runt 70 st inbetalningar till Cancerfonden också till minne av pappa. Helt otroligt! Tack alla som betalat in och till alla er som haft min lilla familj i tanken och hjärtat den här perioden.

Har nu tre arbetspass kvar innan semestern! Slutar på fredag kl.17 och då tar vi och åker ner till varberg direkt. Jag, Lollo, hundarna och katterna! De ni! Alla ska på semester! Sen är vi hemma i Varberg i några dagar, vi ska gå på Badjävlar med Erica och mamma (Badjävlar = standup med massa bra! Typ Magnus Betnér, Björn Gustafsson, Fredrik Lindström och många fler) och sen den 24:e åker vi och alla djuren upp till miniparadiset vid Louises husvagn i Marstrand och är där en vecka eller något sådant. Känns som en underbar början på semestern! Sen är det Pride en sväng och efter det kanske man åker ner till västkusten igen! Vem vet vad som händer, har inte planerat så mycket än och det är skönt!

Växterna på balkongen frodas och snart så kan vi ta in de första små tomaterna som finns! Så himla roligt när jag sått det helt ifrån frö! Har även fryst in både persilja och basilika och snart kan jag ta lite mer av det! Också sått det ifrån frö! Har massa tomatplantor och hela Lollos balkong är full av mina alster! Haha! Men det ser himla hemtrevligt ut om jag får lov att säga det själv. Mina solroser kommer nog också snart att slå ut, och min hängkrasse har fått massa med knoppar. Så det är roligt och jag känner mig lite som någon slags trädgårdstomte!

Nu ska hundar rastas och blommor vattnas innan det är dags för mig att fara på arbete. Som sagt, stort tack till alla som stöttar, pratar och finns där för mig och min familj. Och så klart, för egen del – Tack Lollo för precis allt. Tack mamma och systrar för allt… och släkten! Ni ska också ha tack! Ni är bäst!!!!! ❤

Tillbaka i Sthlm

Är uppe i Sthlm igen, efter den mest konstiga, kaotiska och sorgligaste veckan i mitt liv. När jag åkte ifrån Sthlm ner till Varberg så hade jag en familj där alla var levande. Nu när jag kommer tillbaka till Sthlm efter ca 1,5 vecka så har jag bara en levande förälder kvar. Det går inte att förstå, det går inte att få in att jag aldrig mer kommer att prata med pappa. Skratta med pappa. Krama på pappa. Jag kan inte förstå, även om man accepterat att pappa förlorade kampen mot sin sjukdom. Det är fortfarande så sorgligt och ledsamt. Den fysiska smärtan är inte lik någon som jag tidigare känt. Den är i varje cell av min kropp. Jag hoppas och har hört att efter man haft begravningen så är det lättare att börja sörja och bearbeta på ett annat sätt. Fast begravningen skrämmer mig, förstår inte hur jag ska ta mig igenom den levande. Men man gör ju det, så många runt omkring mig har gått igenom samma sak och de har fixat det. De har överlevt. Så varför skulle jag vara speciell och inte klara det? Men jag är rädd. Så rädd.

Mitt i all sorg och skit så måste jag även skriva att jag är så otroligt tacksam för de som jag har runtomkring mig. Mamma, vilken stöttepelare för hela familjen. Herregud, jag är så imponerad, så tacksam över allt hon gjort och gör. Mina systrar, de bästa man kan ha! Louise, min kärlek. Så som hon ställer upp på mig i allt detta, så många gånger hon suttit och bara hållit om mig och låtit mig vara ledsen. Henne har jag att tacka för så otroligt mycket, min älskade lilla Louise. Vilken pärla hon är. Mina vänner som finns där i vått och torrt. Underbara är ni! Resten av släkten, alla finns där och man vet att de stöttar och står bakom en i allt. Djuren, mina små pälsade lyckopiller.

Det gäller att man inte glömmer att det finns mycket som är bra och fint, trots att jag just nu tycker att världen är rätt ful, dum och orättvis. Tänk om jag inte hade haft alla dessa fina människor (och djur) runtomkring mig? Då hade jag gått under på ett helt annat plan.

Så, tack till er alla fina! ❤

…

Då var det över. Slut. Den 15e juni kl.10.15 tog min älskade pappa sitt sista andetag i detta livet och all smärta lämnade honom. Smärtan som finns kvar hos oss här är obeskrivlig just nu. Jag har aldrig tidigare känt något liknande och vet inte hur man ska förklara det som känns inom mig. Det är så tomt, det gör fysiskt ont, psykiskt ont och ångesten ligger under ytan tillsammans med gråten.

Min fina älskade pappa. Så som han kämpade utan att klaga en endaste gång. Så mycket smärta han fick stå ut med i och med sin sjukdom. Utan att det hjälpte alls. Det är så jävla illa och det gör mig så otroligt ledsen att cancern tog min pappa ifrån mig. Den bästa pappan och så många andra människors extra pappa. Han fanns i så många olika människors hjärtan och jag är stolt över att vara hans dotter.

Just nu försöker jag mest överleva. Försöka förstå vad som hänt och försöka att fokusera på att pappa slipper ha ont mer. Slipper ha svårt att andas och är stark och frisk igen. Att han finns nära oss, även om vi inte ser honom.

Herregud va jag saknar dig pappa.

Kaos. Ett sånt jävla kaos. Tankar, grubblerier och funderingar. Försöka att förstå och försöka att fatta. Vad är det som händer, vad pågår? Hur blev det så här? Det var inte så här som det skulle vara. Inte alls. Vad ska man göra, vad kan man göra? Vad är rätt och vad är fel. All denna ledsamhet som inte får plats inombords längre, denna panik och ångest. Samtidigt som man är rådvill och inte förstår någonting alls. Energin tar slut innan den ens kommit och jag bara glider med. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Jävlaskitsjukdom! Helvetesjävlacancer! Fan ta dig!

Min äskade, älskade lilla pappa. Den bästa pappan som man kan ha. Jag önskar så att jag skulle kunna få dig frisk igen.

Vilken jävla skitdag.

Ja. Precis så är det. Det är en skitdag på alla de sätt och vis. Dåliga besked, spillt kaffe över hela tröjan, dundrande huvudvärk och skattepengarna har inte kommit in på kontot. Sämsta onsdagen någonsin.

konstig, konstig dröm.

I natt drömde jag så konstigt och drömmen har varit med mig hela dagen. Så nu tänker jag skriva ner det och ni kan alla känna er välkomna med olika spännande tolkningar!

 

Vi var hos mamma och pappa (jag och Louise), fast samtidigt va det inte hos mamma och pappa. Så där som det brukar vara i drömmar – man är på ett ställe, men på samma gång är det något annat ställe. Mormor och morfar levde och mormor låg och sov i mitt gamla rum i källaren. Vi skulle gå ner och prata med henne och mamma var också med. Mitt i allt börjar de prata om någon människa som jag inte kände igen beskrivningen på alls. Typ en syster till mamma eller något liknande. Hon var psykiskt sjuk och människor hade utnyttjat det i hela hennes liv, så hon ville inte längre finnas till. Men hon ville inte dö heller.. Men ju mer som den här unga kvinnan ville försvinna, desto mer osynlig blev hon så ingen mindes längre att hon någonsin funnits. Så hon var nu helt osynlig för alla, förutom för mamma och mormor för de kunde av någon anledning fortfarande se kvinnan. Så hon var som ett spöke, fast hon inte var död. Men hon ville så innerligt försvinna från alla människor att hon blev alltså osynlig. Men hon fanns där. Så när mamma och mormor pratade om henne så sa mamma att hon stod bredvid mig och log. Samtidigt som jag blev rädd i drömmen tyckte jag om att kvinnan var där hos mig. Hon hade även tydligen räddat pappa en gång, genom att hålla om honom när han fick en kraftig stöt av något och då tagit hälften av den stöten som han fick. Ingen förutom mamma och mormor kunde höra av den osynliga kvinnan så, men hon höll på med musik och när hon spelade in sig när hon sjöng. Så kunde man höra hennes röst och hennes sång. Så vi fick lyssna på en skiva med den mest hänförande musiken jag någonsin hört och hennes röst var helt otroligt vacker. Vilken gengre det var på musiken vet jag inte ens nu i vaken tillstånd.

 

 

Resten av drömmen känns inte lika relevant som just den här kvinnan som så innerligt inte längre ville finnas, så att hon blev osynlig för alla till slut. Vet inte, men den biten med den kvinnan… och hennes sång och musik. Det var något speciellt.

Ola Långstrump

Ja, just nu sitter jag här och känner att min pappa är stark som Pippi Långstrump. En Ola Långstrump helt enkelt. Han är helt klart en av de tuffaste, starkaste och bästa som jag vet. Massa behandlingar och han bara kör på. Utan att gnälla, utan att tveka. Han kör sitt race, med de svårigheter som finns. Det är tufft, han är en tuffing. Men det har jag ju alltid vetat. Han är ju min pappa liksom. Pappa Ola är ju känd för att vara en coolingkille, det vet ju alla. Och om någon mot förmodan skulle ha missat det av någon konstig anledning, så vet de om det nu i alla fall, och det skulle då vara på tiden. Cancer är en jävla skitsjukdom, verkligen så fruktansvärd. Finns inget annat att säga om det. Heja pappa, du är bäst! Glöm aldrig det!